Vad är bussbar?

Inom elektrisk kraftdistribution är en samlingsskena (även samlingsskena) en metallisk remsa eller skena, vanligtvis inrymd inuti ställverk, panelbrädor och bussvägshöljen för lokal starkströmsfördelning. De används också för att ansluta högspänningsutrustning vid elställverk och lågspänningsutrustning i batteribanker. De är i allmänhet oisolerade och har tillräcklig styvhet för att stödjas i luft av isolerade pelare. Dessa egenskaper tillåter tillräcklig kylning av ledarna och möjligheten att slå in på olika ställen utan att skapa en ny skarv.

· Design och placering

Samlingsskenans materialsammansättning och tvärsnittsstorlek bestämmer den maximala ström som den säkert kan bära. Samlingsskenor kan ha en tvärsnittsarea på så lite som 10 kvadratmillimeter (0,016 sq in), men elektriska transformatorstationer kan använda metallrör 50 millimeter (2,0 tum) i diameter (2 000 kvadratmillimeter (3,1 sq in)) eller mer som samlingsskenor . Aluminiumsmältverk använder mycket stora samlingsskenor för att transportera tiotusentals ampere till de elektrokemiska celler som producerar aluminium från smälta salter.

Samlingsskenor tillverkas i en mängd olika former, inklusive platta remsor, solida stänger och stänger, och är vanligtvis sammansatta av koppar, mässing eller aluminium som solida eller ihåliga rör.[1] Vissa av dessa former tillåter värme att spridas mer effektivt på grund av deras höga förhållande mellan ytarea och tvärsnittsarea. Skineffekten gör 50â60 Hz AC-skenor med mer än cirka 8 millimeter (0,31 tum) tjocklek ineffektiv, så ihåliga eller platta former är vanliga i applikationer med högre ström. En ihålig sektion har också högre styvhet än en solid stång med ekvivalent strömförande kapacitet, vilket möjliggör ett större spännvidd mellan samlingsskenestöden i elställverk utomhus.

En samlingsskena måste vara tillräckligt styv för att bära sin egen vikt och krafter som utsätts av mekaniska vibrationer och eventuellt jordbävningar, samt ackumulerad nederbörd vid utomhusexponering. Dessutom måste termisk expansion från temperaturförändringar inducerade av ohmsk uppvärmning och omgivningstemperaturvariationer, och magnetiska krafter inducerade av stora strömmar, beaktas. För att möta dessa problem utvecklades flexibla samlingsskenor, vanligtvis en sandwich av tunna ledningsskikt. De kräver en strukturell ram eller skåp för sin installation.

Fördelningskort delar upp elförsörjningen i separata kretsar på en plats. Bussvägar, eller busskanaler, är långa samlingsskenor med skyddskåpor. Istället för att förgrena sig från huvudförsörjningen på en plats tillåter de nya kretsar att förgrena sig var som helst längs bussvägen.

En samlingsskena kan antingen stödjas på isolatorer eller inlindas i isolering. De är skyddade från oavsiktlig kontakt antingen av ett jordat hölje av metall eller genom upphöjning utom normalt räckhåll.[2] Effektneutrala samlingsskenor kan också vara isolerade eftersom det inte är garanterat att potentialen mellan effektneutral och säkerhetsjordning alltid är noll. Jordningsskenor (säkerhetsjordning) är vanligtvis nakna och bultade direkt på valfritt metallchassi i sin kapsling. De kan vara inneslutna i ett metallhölje, i form av en busskanal eller bussbana, segregerad-fas-buss eller isolerad-fas-buss.

Samlingsskenor kan anslutas till varandra och till elektriska apparater genom bultning, fastspänning eller svetsning. Skarvar mellan högströmsbussektioner har ofta exakt bearbetade matchande ytor som är silverpläterade för att minska kontaktmotståndet. Vid extra höga spänningar (mer än 300 kV) i utomhusbussar blir koronaurladdningen runt anslutningarna en källa till radiofrekventa störningar och effektbortfall, därför används speciella anslutningsbeslag avsedda för dessa spänningar.